Hej Dagen!

Jag är så ledsen. Har inte fungerat riktigt senare veckorna, ändå har jag fått det mesta att funka. Jag bli så otroligt ledsen så jag stänger av och inbillar mig själv att det går bra, så är livets gång... Men det är så mycket mer än döden jag sörjer. Min farfar har gått bort och jag har pratat med ett av mina 4 pappa-syskon om det. Det är så tragiskt in i benmärgen, jag förbannar den kvinna som var överhuvud för familjen och inte kunde uppfostra oss till en "riktig" familj. Det är för mig en extremt stor sorg att vi inte vänder oss till varandra och att jag varit en så stor del i det som jag har.
För att kunna lägga min pappa åt sidan, för att fullt ut leva i min mammas efternamn så måste jag också känslomässigt klippa banden till övriga släkten på pappas sida. Så förbannat fruktansvärt, och det var jag, ingen annan, som gjorde det. Nu vet jag inte vad dom tänker, tycker och tror. Men de skuldkänslor jag har är mest inför mig själv -hur kunde jag vara så dum? Och farfar, älskade du i himlen nu. Jag skäms inför alla och dit ska jag åka nu, med svansen mellan benen, och sörja tillsammans. En stor, god, man som jag knappt lärt känna på grund av anledningar som idag inte känns tillräckliga ska jag tillsammans med min släkt (som jag inte känner, av samma anledning) begrava.
Jag gråter gråter gråter och sörjer, och känner skam inför de känslorna. Som att jag inte har rätt att känna så starkt som jag gör.

Snart går flyget.

Inte mindre än 3.2% har jag gjort mig av med, på en månad!! Hade gått upp lite i vikt, men med tanke på hur mycket jag svullat senaste veckorna så räknade jag med det :) -5.5cm! Wihooo!

Jag hade glömt hur trött man är när man lämnar hemmet vid 7. Kroppen och ögonen skriker efter mer vila, även fast vi gick och la oss innan 22.30. Åh, att man ska ha en så fantastisk säng, att sambon ska vara så härlig att mysa med på morgonkvisten, att kudden är den skönaste skönaste.

Nu är jag på väg till min första riktiga jobbdag, förhoppningsvis. Om inloggningar osv blir klart. Spännande tider :)

Fy så nervös jag är. Inte den bästa idén kanske att sluta röka idag, men så blev det. Har egentligen inget att vara nervös för, det är bara en allmän introduktion om företaget, men ändå. Jag ska vara representabel runt folk och inte få dem att känna sig obekväma. Hoppas att dom bjuder på kaffe, Gud vad jag är sugen på kaffe. Fast då blir jag nog mer röksugen. The kanske fungerar bra? Då kan jag spetsa det med 5 sockerbitar och låta det kicka så där fint.
Nej. Socker skulle bara vara ett substitut för nikotinet. Mitt älskade nikotin. Som kontrollerat mina känslor i åratal. Som vars sug har hjälp mig i pressade situationer och även gett mig en av de finaste relationerna jag har i livet.

Pendeltåg, tvärbana. Snart framme.

Det har jag då aldrig kunnat utnämna mig själv till, men här sitter jag på bussen på väg till gymmet igen och det känns fantastiskt!
Ikväll har jag intro och imorgon börjar jag jobba. Ett år och fyra månader har jag varit hemma, bortsett från en misslyckad arbetsträning i somras. Åh så nyttigt det varit, och jag är glad för att det känns så bra att börja jobba igen. Tillbaka in i sälj, en produkt som känns ärlig och bra vid första intrycket, en arbetsplats, arbetskamrater.. Ett vuxenliv som inte bara innebär hushållssysslor. Åh.

Dessutom så började sambon på sitt drömjobb i onsdags. Det går bra nu! Jag känner medvinden och fäller ut vingarna.

Startar med att dra till gymmet.. Jo, jag skrev ju in mig på ett sånt förra veckan (omg!!) så nu är det lika bra att få valuta för pengarna. Känns som ett bra alternativ för mig då man inte just direkt behöver tänka alls, bara hoppa in i gruppen som består enbart av kvinnor och ge järnet i enkla maskiner. Spännande att se vad det gett på första inmätningen om en månad!

Det här veckan händer det saker!! Iihhhh så spännande det är, både för mig och sambon!

För första gången i mitt liv så sitter jag arbetslös på arbetsförmedlingen. Ja ok, jag har inte skrivit på uppsägningen än, men det kommer.
Nervös är bara förnamnet. Förhoppningsvis får jag bra hjälp. Förhoppningsvis.
Längtar efter en arbetsplats, kollegor och rutiner som inte bara innebär matlagning, städning, tvättning, diskning, och alla andra ning man fastnar med som sjukskriven. Känna att jag gör nytta, att jag är kapabel.

Idag ska jag även ringa till ett gym och skriva in mig. Iiihhhh. Dags för dallret att bli fast och att höja rumpan en decimeter från golvet. Hejja mig.

Jag och sonen är världsbäst på att baka.

Hallon och blåbärsmuffins, och den obligatoriska kolakakan. Jiihaaaa!

Ångesten blev för stor och för påtaglig idag. Skrev ner hur jag känner, för att släppa det. Ingenting kändes bättre, snarare värre, så jag lade mig för att sova.

I drömmen vaknade känslorna. Jag kunde gråta, knuffas, bli förbannad, och även känna total lycka när sonen kom in i bilden.

Uppvaknandet var och inte så kul. Trodde först att allt var en dröm, men det var sanningen som följde mig in i drömmen.

Den gick nog bra, tror jag. Hade jordens ångest igår, och samma imorse. Känslan av att det här kommer och biter mig i röven senare.. Ja, ni vet. Det gick bra i alla fall. Intervjun alltså. Ångesten är beständig kan man tro.

Han frågade lite för många frågor om mitt privatliv, dock. Hur många kriser jag varit med om i mitt liv, hur stor kontakt jag har med min familj. Börjar nästan tro att han som intervjuade mig känner till nån i min familj och försökte lirka fram information om dem. Jag svarade väldigt kort, men ärligt.

Ärlighet förresten. Vad är det för fel på folk som inte kan berätta sanningen? Som svarar nej när dom menar ja, på en rak fråga? Ibland krävs en liten vit lögn, men i de allra flesta fall så står sanningen starkare än allt.

"The truth is like a lion. Set it free and it will defend itself"

Insåg att jag måste installera om sopen för att få den att funka. Lovar bättre uppdatering från och med nu!