Hej Dagen!

För första gången i mitt liv så sitter jag arbetslös på arbetsförmedlingen. Ja ok, jag har inte skrivit på uppsägningen än, men det kommer.
Nervös är bara förnamnet. Förhoppningsvis får jag bra hjälp. Förhoppningsvis.
Längtar efter en arbetsplats, kollegor och rutiner som inte bara innebär matlagning, städning, tvättning, diskning, och alla andra ning man fastnar med som sjukskriven. Känna att jag gör nytta, att jag är kapabel.

Idag ska jag även ringa till ett gym och skriva in mig. Iiihhhh. Dags för dallret att bli fast och att höja rumpan en decimeter från golvet. Hejja mig.

Jag och sonen är världsbäst på att baka.

Hallon och blåbärsmuffins, och den obligatoriska kolakakan. Jiihaaaa!

Ångesten blev för stor och för påtaglig idag. Skrev ner hur jag känner, för att släppa det. Ingenting kändes bättre, snarare värre, så jag lade mig för att sova.

I drömmen vaknade känslorna. Jag kunde gråta, knuffas, bli förbannad, och även känna total lycka när sonen kom in i bilden.

Uppvaknandet var och inte så kul. Trodde först att allt var en dröm, men det var sanningen som följde mig in i drömmen.

Den gick nog bra, tror jag. Hade jordens ångest igår, och samma imorse. Känslan av att det här kommer och biter mig i röven senare.. Ja, ni vet. Det gick bra i alla fall. Intervjun alltså. Ångesten är beständig kan man tro.

Han frågade lite för många frågor om mitt privatliv, dock. Hur många kriser jag varit med om i mitt liv, hur stor kontakt jag har med min familj. Börjar nästan tro att han som intervjuade mig känner till nån i min familj och försökte lirka fram information om dem. Jag svarade väldigt kort, men ärligt.

Ärlighet förresten. Vad är det för fel på folk som inte kan berätta sanningen? Som svarar nej när dom menar ja, på en rak fråga? Ibland krävs en liten vit lögn, men i de allra flesta fall så står sanningen starkare än allt.

"The truth is like a lion. Set it free and it will defend itself"

Insåg att jag måste installera om sopen för att få den att funka. Lovar bättre uppdatering från och med nu!

Det är jag så klart.

Innan jul gjorde jag en beställning innehållande julklappar, några tröjor, skitfula snow boots (som jag inte verkar få användning av, vart är snön?!) och nya köksgardiner. Glad i hågen drog jag ut en vepa för att kolla om länden stämmer, allt var perfekt och jag såg framför mig vilket underbart inbjudande litet kök jag skulle ha efter julstöket.

Idag har jag fixat i köket. Flyttat på en hylla i ett skåp för att få plats med micron, diskat en veckas disk, bakat och donat. Till sist var det då dags för gardinerna, och gissa vad? Jag hittar bara en vepa. Den andra är spårlöst försvunnen. Va fan då.

Fast besluten för förändring satte jag ändå upp den jag hittade, nu ser det ut som jag vet inte vad. Men lite coolt ändå. Fast det kanske jag tycker bara för att kväva sorgen efter vepan som inte fanns.