Hej Dagen!

Kärlek har varit i mitt huvud hela dagen, fast på det mindre bra sättet. Jag har det ju ordnat om mig och så, på mig går det ingen nöd. Men jag kan inte låta bli att fundera, hur stark kan en kärlek egentligen vara? Vad är det som gör att man släpper allt och följer hjärtat? Hur reagerar hjärtat när enorm kärlek inte blir besvarad i samma grad som man ger? Vilka förhårdnader byggs upp för att slippa inse det oundvikliga -hur kan hen leva vidare med vetskapen om att det finns en kärlek, större i alla breddgrader, som hen aldrig kommer att få uppleva eftersom hens livskamrat redan upplevt det med någon annan?

Hur långt kan instinkt ta oss, när är själen uttröttad av att försöka hela det som någon annan, nån som är så älskad, har förstört? Är det ens möjligt att vars ärlig mot sig själv och fortsätta att leva i en sådan relation?

Jag har alltid tyckt att man inte ska ge sig förns man får det man förtjänar, men vad man förtjänar avgörs av hjärtat och om hjärtat bestämt sig för någon som inte kan älska i samma utsträckning, då förstår jag att det blir svårt att välja.

 

Med sitt livs stora kärlek, fast inte vara lika älskad tillbaka

 

Eller utan. Utan allt.

Om jag hade fått ett öre för varje gång det används i mitt hem hade jag utan tvekan varit miljonär nu.

 

"Vet du vad som finns under tänderna, mamma?"