Dagens Sorg
Jag är så ledsen. Har inte fungerat riktigt senare veckorna, ändå har jag fått det mesta att funka. Jag bli så otroligt ledsen så jag stänger av och inbillar mig själv att det går bra, så är livets gång... Men det är så mycket mer än döden jag sörjer. Min farfar har gått bort och jag har pratat med ett av mina 4 pappa-syskon om det. Det är så tragiskt in i benmärgen, jag förbannar den kvinna som var överhuvud för familjen och inte kunde uppfostra oss till en "riktig" familj. Det är för mig en extremt stor sorg att vi inte vänder oss till varandra och att jag varit en så stor del i det som jag har.
För att kunna lägga min pappa åt sidan, för att fullt ut leva i min mammas efternamn så måste jag också känslomässigt klippa banden till övriga släkten på pappas sida. Så förbannat fruktansvärt, och det var jag, ingen annan, som gjorde det. Nu vet jag inte vad dom tänker, tycker och tror. Men de skuldkänslor jag har är mest inför mig själv -hur kunde jag vara så dum? Och farfar, älskade du i himlen nu. Jag skäms inför alla och dit ska jag åka nu, med svansen mellan benen, och sörja tillsammans. En stor, god, man som jag knappt lärt känna på grund av anledningar som idag inte känns tillräckliga ska jag tillsammans med min släkt (som jag inte känner, av samma anledning) begrava.
Jag gråter gråter gråter och sörjer, och känner skam inför de känslorna. Som att jag inte har rätt att känna så starkt som jag gör.
Snart går flyget.
